Hagabergsliden

 

Så här ser det ut hemma hos oss. Vi bor i Fjärås lite söder om Kungsbacka - 4 mil söder om Göteborg. Vår tomt gränsar till en stor skog och läget är trots att huset ligger i ett villaområde perfekt för oss & för en liten kennel.

 

Vi är en familj på 5 personer: Pappa Jan, mamma Ragna, storasyster Hillevi, mellanbror Jacob och lillebror Otto. De två största barnen har nu flyttat hemifrån. Det är mamma Ragna som driver kenneln men hela familjen lever ju i den och har olika uppgifter i förhållande till hundarna. Jag har genomgått Svenska Kennelklubbens uppfödarutbildning och är utbildad ringsekreterare och sk CUA Certifierad Utställningsansvarig.

 

När vår gamla blandrashund dog, var vi helt på det klara med att vi ville ha en "riktig" rashund och vi fick tipset att titta på bl a PON. De verkar lite fräcka sa man oss.

 

Och det var de. Den första PONen jag träffade var Rojjjs morbror Scheffelfältets Genial Gambler och han var verkligen hur cool som helst. Jag kände genast samhörighet med Gambler. Och så hade jag turen att få köpa Rojjj. Rojjj hade en genomgo stor personlighet som gjorde mig glad varje dag. En klokare och vänligare hund får man leta efter - han har lämnat ett väldigt stort tomrum.

 

Att sköta en Pon och se en välskött pon med flygande päls är en skönhetsupplevelse som går utanpå det mesta - de är både rejäla och eleganta på samma gång. Nu har jag lämnat ponarna men de har en liten del av mitt hjärta för alltid och än har vi ju en vacker gammal championkille Daikou här hemma.

 

Otto ville ha en hund som han kunde ställa i barn med hund - Ponarna är lite väl starka för en liten kille som inte alltid är helt koncentrerad på hundvisandet. Och jag ville ha en andra ras på kenneln så jag började leta ... Och vad jag letade... de fick inte vara för stora, inte med en massa päls, de fick inte vara skälliga, helst skulle det vara en glad ras, och de skulle vara oömma. Ja, då fanns ju det bara Fransk bulldogg att välja på. Det blev 10 år med fransk bulldogg i fullt fokus och det ångrar jag inte en sekund men det är en svår ras att föda upp och jag hade mer än nog av otur och när min kära gamla Erna dog i förtid kände jag att nu får det vara nog.

 

Jag har varit aktiv i Franska Bulldogg Klubben sen jag hittade till den lilla frallan och vid årsmötet 2012 tílldeledes jag Franska Bulldogg klubbens Förtjänsttecken - för ett på synnerligen engagerat sätt och idiellt arbetat för Fransk Bulldogg klubb och därmed för den franska bulldoggen. Detta är jag väldigt stolt över.

 

Sommaren 2012 blev drömmen att få en vacker rysk vinthund sann - vackraste Skoya kom hit och ett år senare kom fantastiska Fnizzan och jag hade äntligen hittat hem.

Copyright © All Rights Reserved